En kyrka för hela livet

Några av Ansgarskyrkans mötesplatser

• Café Ansgar Mån-Tor 10-16, Fre 10-15 & Lör 11-14
• Återbruket Tis 15-18 och Lör 11-14
  Sista tillfället före sommaren är tisdag 2 juni 2026
• Ung torsdag Torsdagar 18.30-21:00
• Språkcafé Lördagar 10-12
• Stilla stund – andakt Mån-Fre 11-11.30

Det kristna livet – där uppenbarelse och förnuft skär in i varandra?

Går det att tro på uppenbarelser och samtidigt ha förnuftet i behåll? Detta är ett av de stora teologiska dilemman som tänkare i västerländsk kyrkohistoria brottats med i alla tider. Ytterst sett handlar det om det går att förena förnuft och uppenbarelse. 

Jag vet inte om det är tidsandan men jag har den senaste tiden fått frågor och fått höra berättelser om andliga upplevelser som sker utanför kyrkans hägn. Människor som säger att de mött Gud, blivit rörda och berörda av något som inte går att förklara.  Jag är pastor och teolog, mitt liv handlar därför om Gud. Det som slår mig är att många som haft en uppenbarelse säger till mig ungefär så här: ”Jag har ju inte varit i kyrkan eller är särskilt troende, men ändå har jag upplevt ”Gud”. Såklart finns frågan om Guds existens och handlande långt utanför kyrkan och dess kristendoms väggar. Det är naturligtvis fullt möjligt att ”drabbas” av eller uppleva ett gudsmöte utanför kyrkan. Den kristna tron och församlingen är dock en inbjudan att mer specifikt utforska, tolka och kanske till och med tillägna sig en tro inom ramen för den specifika kristna tros- och livstraditionen. 

Men hur utforskar man sin gudsupplevelse och vem Gud är? Ja, ett sätt är såklart det intellektuella. En del läser teologi och ägnar tid åt att reflektera kritiskt, självkritiskt och konstruktivt om Gud. Jag skulle dock föreslå ett annat sätt, nämligen att samtidigt som man reflekterar intellektuellt och förnuftsmässigt om Gud och gudstro faktiskt ”pröva” att leva det kristna livet så som det gestaltas inom en lokal kyrka eller församling. Be en person i församlingen att vara en slags ”mentor”. Det du kommer att märka är att kristen tro inte bara handlar om att tänka utan om ett sätt att leva.

För många år sedan skulle jag introducera min forskning för en av ledarna i en församling. Vi stod längst fram i kyrksalen och pratade. Förbi oss passerade massor med människor. Plötsligt kom en påtagligt påverkad man fram till oss. Jag störde mig först mycket på honom men prästen jag talade med verkade inte bry sig. Men till sist frågade prästen vad mannen ville och mannen svarade: ”Du bad för mig igår på Sergels torg och när du bad var det som om en varm ström gick genom mig och jag kände mig lycklig. Sen sa du att du jobbade i kyrkan där och pekade på kyrktornet. Så nu är jag här och jag vill bli kristen. Hur gör jag?” Den här prästen gjorde då något som lärde mig mycket om just den här kyrkans sätt att ta tillvara och visa vad kristen tro är. Utan ett ord gick han ut i kyrkans cafeteria och kom tillbaka med en kaffetermos och en stor påse bullar och så gav han detta till mannen med orden: Gå ut och dela ut kaffe och bullar till människorna här utanför så blir du kristen! När mannen hade gått, så stod jag där med många frågor och frågade, ”Men ska du inte ha samtal om hur man blir medlem och vad man ska tro?” Prästen svarade, ”nä det lär man sig förr eller senare när man är här. Har man gått i vår gudstjänst lär man sig trosbekännelsen, nattvardsliturgin och allt det där, men vi vill först lära ut hur man lever som kristen, sen kommer allt det där andra.”

Det den här prästen gjorde var att visa ett exempel på det som inom den kristna traditionen är en central praktik, nämligen nästankärleken. Inom samtida teologi har man allt mer börjat reflektera teologiskt över hur vi bekänner kristen tro genom våra kroppar. Det här är ett exempel där kristen tro tillägnas kroppsligt först och inte bara intellektuellt. Det är ett ”annat” sätt än vad många kyrkor gör, att tillägna sig kristen tro – kort sagt att förena förnuft och uppenbarelse genom att gestalta ett sätt att leva.

Guds rika välsignelse!

Pastor Ulf Bergsviker

Följ med i Rune Forsbecks Ett år med Paulus

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté