En kyrka för hela livet

Att frälsas från sin frälsning

I den svenska skönlitterära floran så finns många goda författare. En av mina personliga favoriter är Torgny Lindgren. Jag ska här inte diskutera Lindgrens skrivkonst utan ta fasta på en av hans många fantastiska personskildringar i form av Olof Helmersson som beskrivs i boken Norrlands akvavit. Olof Helmersson är predikant och tandborstpropagandist. Han är verksam i Avabäck i Västerbotten mellan ”nittonhundraförtiosju” och ”nittonhundrafemtiofem”. Lindgren beskriver honom som en av tre tillfälliga och för Avabäck mest betydelsefulla besökare. De andra två är Karl den femtonde, Jesus och så Olof Helmersson själv. Helmersson är en mycket lyckad evangelist, både vad gäller människors frälsning och deras tandborstning. Det berättas att han får hela fyrahundrasexton själar att omvända sig och Lindgren lägger till, ”en del av dem två gånger”. Men han fick också hela svenska folket att börja borsta tänderna varje dag. Båda för att hantera den så kallade ”spritcellulosan Norrländsk akvavit”.

Den stora vändningen i Lindgrens berättelse kommer när Helmersson, 82 år gammal, återvänder till Avabäck men nu som ateist! Han har kommit till insikt om att de där fyrahundrasexton han lyckades omvända i mitten på 1900-talet inte var på riktigt – för varken Gud, den helige Ande eller Jesus finns. Så nu bestämmer sig Helmersson för att göra en sista livsinsats, nämligen att ”av-omvända” så många omvända som tänkas kan. Många av dem han en gång omvände är ju döda men några lever fortfarande. Helmerssons uppdrag visar sig dock bli mer och mer komplicerat och vad som framträder är det faktum att människornas omvändelse och frälsning blivit till något som är del av deras liv. Det är till och med en viktig drivkraft till den gamla bygdens fortlevnad. Sant eller inte, men så är det. Man har kanaliserat den tro Helmersson en gång predikade till en tro i Avabäcks tjänst. Den blinde Gideon som Helmersson enligt sig själv lurat att tro att Jesus kan hela, berättar i stället att hans blindhet faktiskt med tiden gjort honom mer seende och han har mycket fler spännande bilder i sitt inre än när han såg. Asta, hon avfärdar Helmerssons avkristning då hon ser att Avabäcksbornas tro faktiskt blivit en del av vårdboendets fortlevnad. Om de skulle förlora tron skulle det vara kört för både vårdpersonal och vårdboende.

Jag kom att tänka på Torgny Lindgrens bok när jag för en vecka sedan fick en ovanligt begåvad fråga. Är människans frälsning något egenhändigt ”konstruerat” i syfte att skapa meningen med sitt liv eller tror vi att frälsningen är något objektivt som Gud gör? Kort sagt är jag utlämnad att skapa  min mening själv eller handlar det om att meningen med livet ges utifrån bortom mina ansträngningar? 

Torgny Lindgrens bok svarar varken ja eller nej på den frågan. I boken blir det en berättelse som omfattar båda perspektiven. Å ena sidan skapar man sanningar, minnen och till och med livsgivande lögner för att orka med eller ge sina liv mening. Å andra sidan, så finns det i denna berättelse dimensioner där dessa konstruerade tolkningar av verkligheten korsar händelser, upplevelser och erfarenheter som är bortom det medvetna språkets verklighet och sinnesförnimmelsernas verklighet.

Jag tänker på min roll som själavårdare. Om jag förenklat definierar vad själavård är så handlar det om att erbjuda en särskild meningsskapande berättelse i människans tjänst. Med hjälp av denna berättelse kan en människa få hjälp att tolka och förstå sitt liv i ett nytt ljus. Erfarenheter som förlåtelse, ensamhet, skuld och åldrande ges en mening vi inte kunde eller kan uppbåda själva. Men det erbjuds också ett meningsskapande där jag kan finna egna ord och namn för att kunna skapa mening och komma vidare och djupare i mitt liv. Lindgren säger det på sitt egensinniga sätt när han låter en av personerna titta ”djupt i glaset”:

”Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande… Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.”

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker                    

Följ med i Rune Forsbecks Ett år med Paulus

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté