En kyrka för hela livet

Pastorn har ordet:
Att bli större genom sårbarhet

En av mina teologivänner har fått barn. Det är få personer skulle jag säga som jag ser upp till när det handlar om teologi. Men denna teologivän är en sån. Han är nog den mest skarpa och blixtrande intelligenta teolog jag mött under mina snart 30 år i akademisk kontext. Men nu har han fått barn och något har hänt. Jag vet inte hur jag ska förklara det här, men på något sätt har min vän blivit större. Nä inte större i kroppsväxt, han är väldigt smal faktiskt. Det jag tänker på är att något som jag vetat funnits där, men som inte synts lika mycket tidigare nu syns väldigt mycket, nämligen sårbarhet.

Min vän talar allt mer ofta hur han tycker att världens elände kommit närmare. Plötsligt kan barnet bli sjukt. Det kan skada sig, bli mobbat. Vad finns för framtid med rådande världssituation? Plötsligt har hen gått med i en miljöorganisation. Jag vet inte men det känns som om träffytan för min väns sårbarhet har blivit större. Genom den enorma kärlek till en annan människa så har också både ett nytt sätt att se på världen, ja till och med att vara i världen skett. Andra saker har hamnat i min väns blickfång genom kärleken och beroendet av detta barn som samtidigt gör att han beskriver sig mer lycklig än någonsin. ”Tänk att jag inte enbart behöver ägna mig åt mig själv och mina livsprojekt längre”.

Det slår mig att stora delar av vårt liv går åt andra hållet. Att göra träffytan för vår sårbarhet mindre. Vi strävar efter att bli ekonomiskt oberoende för att kunna vara självständiga och oberoende människor som inte behöver något eller någon. Eller så gömmer vi oss bakom olika vetenskapliga rön och så att säga får varje samtal om livet att bli ett objekt för ett slags fakta som så att säga ”talar för sig själva”. Detta i stället för att faktiskt se sig själv som del av det liv man fått och som många gånger inte blev som vi tänkt oss – men där denna sårbarhet kan bli till liv på riktigt när vi får dela våra misslyckanden och sårbarheter med varandra i stället för att hålla dem i från oss. Strategierna för att minimera sin egen träffyta är många. Ett har de gemensamt – vi vill göra oss själva så små som möjligt för att bli så lite sårbara som möjligt.

Så satt jag där en kväll och ur bokhyllan tog jag fram en av min väns välskrivna teologiska texter i floran av tjocka böcker och imponerande forskning. Jag fann då en liten bok som han skrivit. En liten andaktsbok. I jämförelse med allt annat som han skrivit är denna bok till sitt format inte stor, den var till och med svår att hitta.

I boken har min vän skrivit: ”Gud tänker jag mig jättestor. Genom att Gud blev människa i Kristus visade Gud på ett konkret sätt hur stor Gud är. Gud är inget väsen som strävar oåtkomligt i sin himmel, utan någon som gör sig möjlig att finna i samma historia som du och jag lever i, Kristus korsfästes offentligt ändå skämdes han inte att efteråt visa spikarna och såren. Min vän slutar med att citera manusförfattaren Dennis Porter, han som skrev The Singing Detective och Pennies from heaven: Religion är inte plåstret, utan såret.

Jag tänker, ibland ”tvingar” livet oss ut ur vår osynlighet och in i vår sårbarhet, exempelvis som när man får ett barn eller upptäcker att man har någon eller några som man känner kärlek till.

Guds rika välsignelse

Pastor Ulf Bergsviker                 

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté