En kyrka för hela livet

Vi söker samtalsledare för gruppsamtal om oron över vår samtid!

Ansgarskyrkans Vokalensemble söker sångare!

Några av Ansgarskyrkans mötesplatser

• Café Ansgar Mån-Tor 10-16, Fre 10-15 & Lör 11-14
• Återbruket Tis 15-18 och Lör 11-14
• Ung torsdag Torsdagar 18.30-21:00
• Språkcafé Lördagar 10-12
• Stilla stund – andakt Mån-Fre 11-11.30
• Skaparcafé Lördag 18/4, 9/5 kl. 12-14 i Festsalen

Är du intresserad att vara volontär hos oss? Här kan du läsa mer om olika uppdrag och hur du anmäler dig

Jag går bort och kommer till er

(Joh 14:28)

Hur mycket rikare skulle inte vår tillvaro bli om vi redan nu, mitt i detta liv, lärde oss att leva i vänskap med döden?

”Alla människor dör – utom jag” så står det på en banderoll. Så säger egot. Så säger faktiskt känslan hos de flesta av oss, men alla vet vi att den inte stämmer. Den östortodoxa teologen Olivier Clément skriver att tidigare var de största rädslorna, tabuna och skamkänslorna hos människorna förlagda till sexualiteten. Nu mer är den förlagd till döden. Det är oanständigt att tala om döden.

En annan av de stora tänkarna, Blaise Pascal, gör en intressant analys om vårt förhållningssätt till döden och menar att när vi förnekar döden så leder detta till en ”fantasivärld” där allt som blir kvar till sist är underhållning och förströelse. Men vi förlorar smaken på livet.

Det finns begravningsbyråer i USA som är särskilt populära för att de inte talar om döden trots att de hela tiden har med den att göra. De sminkar och balsamerar och klär sina ”kunder” så att de faktiskt ser ut som levande.

På detta sätt förlorar vi något av vad det är att vara människa. Döden är inte längre ett existentiellt och djupt mänskligt villkor för att vara människa, utan ett problem som samhällets tekniker ska ta hand om.

På medeltiden fanns en fras som man upprepade ”Memento mori” (Kom ihåg att du skall dö). Denna påminnelse byggde på insikten att det är inte genom att förtränga döden som jag blir mest levande, utan det är i dess närhet. När jag kan acceptera döden som en del av villkoret för att kunna leva, är jag inte lika rädd att förlora något eller att misslyckas. Det ställer mig också inför möjligheten att urskilja vad det är som är obeständigt och inte så livsviktigt i mitt liv, och vad som kommer att vara beständigt i mitt liv även när jag dör. Att leva i dödens närhet är därför inte att fly livet, utan att leva mer medvetet.

I Joh 14:28 finns en paradoxal formulering värd att stava på. Jesus säger till sina lärjungar, ”Jag går bort och kommer till er”. Kan någon komma till någon genom att gå bort? Det verkar i vår värld som tvärtom, att döden avbryter våra relationer. Men Jesus verkar mena något annat. Han tycks mena att genom att gå bort så inträder vi i fullkomlig gemenskap. Det vi ger upp när vi dör är inte gemenskapen utan våra gränser. Vi lämnar äntligen alla gränser som skilde oss åt och blir definitivt förenade med varandra.

Därför kan Martin Lönnebo säga: ”Jag är inte rädd för döden, men jag är väldigt nyfiken på vad som händer efter den.”

Guds rika välsignelse!
Pastor Ulf Bergsviker 

Följ med i Rune Forsbecks Ett år med Paulus

Ansgarskyrkan – en bildberättelse

av Michael Ringvall och Lennart Molin med stöd av Ansgarskyrkans kulturkommitté